Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Att uppmärksamma vissa enskilda personer tycker jag verkar lite trångsynt. Det finns garanterat flera personer som sitter i samma situation men får de någon hjälp? Nej. Det går till den enskilde individen som har lyckats få sin röst hörd i media.

Det känns även som att medias makt här blir alltför stor. Självklart har medias inblandning något att göra med Annika Östbergs straff. Samma gäller Mehdi Gezali. Detta sättet att skapa ett tryck mot regeringar är självklart en bra idé men ingenting som, i mina ögon en journalist ska hålla sig sysselsatt med.

Genom att kampanja för en enskild person eller sak tar vi ställning. Vår objektiva syn blir direkt ifrågasatt och trovärdigheten på senare arbeten kan mycket väl sjunka. Nu är det svårt att alltid hålla en objektiv syn. Till viss del är vi alla vinklade åt något håll, det är otroligt svårt att hålla tillbaka.

Jag tänker på de otaliga gånger man läst i tidningar om asylsökande som har det tufft, de är på väg att bli hemskickade till ett land som vill ta deras liv. Detta är också något som hör ihop med det första jag skrev. Vad händer med de andra asylsökande som har exakt samma problem? Ingen hörsammar deras önskan.

Däremot kan jag tycka att det kan vara en bra sak att använda sig av kampanjjournalistik om det sträcker sig över en större grad och berör mer än en person åt gången. Kanske beröra asylpolitikens roll i sin helhet istället för att använda sig av en enskild individ eller familj, hur bra story det än blir av det.

Sen har vi även kampanjjournalistiken som ibland kan te sig efter dåliga mästerskap i t.ex. ishockey och fotbollen. Kraven på att förbundskaptenen ska gå är alltid stor efter ett nederlag, Englands press är otroligt duktiga på denna sorts häxjakt och kan få den mest inbitne att storkna. Svennis och Steve Mclaren har båda fått känna på dess eld och hatkampanjer. Då är också England ett av världens mest kräsna land vad det gäller fotboll, icke att förglömma.

Aftonbladet och Expressens sportdelar brukar även de vara hårda och snabba med att starta upp sådana kampanjer, vare sig de är bra eller dåliga. Nu senast är det Bengt-Åke Gustafsson som fått smaka. Detta i sig är inget i närheten så stort som Annika Östberg eller Dawit Isaak.

Till sist vill jag säga att en journalist ska göra det han/hon är skolad till att göra. Att berätta en nyhet, granska och bedömma. Inte kampanja. Jag finner kampanjjournalistiken ointressant. Även om det kanske är viktiga saker som tas upp känns det inte riktigt som det en journalist ska skriva om.