Blogginlägg C: När blir journalistik fiction?

Jag satte mig ner för att läsa El Choko, Svensken i Bolivias mest ökända fängelse av Markus Lutteman.
Det är inte första gången jag läser den. Och precis som förra gången, liggandes i solstolen i Turkiet för två år sedan slås jag igen av hur fantastiskt välskriven boken är. Varje detalj, varje händelse är fantastiskt beskrivet. Lutteman har lyckats fånga känslan av fängelset San pedros atmosfär. Den vilda och ibland bestialiska naturen och kulturen på fängelset får det att krypa i kroppen. Han har lyckats hitta samspelet mellan fakta och berättande på ett utmärkt sätt när han tar oss med på Jonas Anderssons tid innan, under och efter fängelset. Jag slås åter igen av hur overkligt det känns, hur otroligt annorlunda det kan vara i andra fängelser och länder. Hur vi i Sverige ändå har det underbart bra. Jag förundras över Bolivias statsskick och välfärd, hur de låter sig styras av USA samtidigt som de dansar efter knarkkungarnas pipor. Boken förklarar på ett enkelt sätt det komplexa i Bolivias styre och problem. Det är inte för inte jag ändå känner sympati och medlidande för Jonas i fängelset, trots hans kriminella bakgrund och handlingar.

Att Markus Lutteman skriver om en av de största samhällsproblemen världen har gör boken än mer intressant. Drogkartellernas styrande över Sydamerika och hur dom med lätthet kan frakta knarket vidare med hjälp av lite mutor är skrämmande läsning.
Boken i sig känns ibland mer som skönlitteratur, då händelserna ibland känns för overkliga, det är svårt att förstå att det kan gå till som det gör på San Pedro.

Jag tycker själv att sättet Lutteman skriver på är fascinerande. Han väljer att helt utesluta sig själv från boken och skapar en berättelse. Det gör boken mer intressant och lättare att läsa. I jämförelse med Svensk maffia som skriver med en mer dokumentärliknande stil anser jag att El Choko är den bättre just för att det är lättare att leva sig in i händelserna, känna miljöerna i sitt sinne. Svensk maffia är annars en väldigt bra dokumentärbok. Den återspeglar den undre världen i Sverige på ett riktigt bra sätt och den skildrar de olika grupperna bra. de här sortens böcker finner jag mest läsvärda då de handlar om något verkligt, personligen tycker jag dom är mer intressanta av just den anledningen att det föklarar något som har hänt. Precis som Infiltratören av Lasse Wierup som är liknande till El Choko och McMaffia av Misha Glenny som jag läser nu. Alla är dokumentärer men på olika vis.

Nackdelen med de här böckerna är att du inte helt vet om allt är sanning eller om vissa delar är modiferade till att passa bättre in i handlingen. Man kanske inte ska sträcka sig så långt att man sväljer allt skrivet med hull och hår?