Utvecklingen av de nya sociala medierna är i stort något positivt. Möjligheten för "vanliga" personer att uttrycka sig genom bloggar, forum, twitters och liknande.
Felet med de här nya fenomenen är att de som oftast skriver en blogg eller en twitter eller i ett forum inte har något krav på sig att hålla sig till sanningen eller behöva bry sig om att hålla sig opartiska och objektiva.
Där har vi det stora problemet med de nya sociala medierna. Det går helt enkelt att säga vad som helst utan att råka illa ut, näst intill. Detta strider helt emot "Elements of journalism" och de nio punkterna som tas upp i den. Det är det som skiljer journalisterna mot de nya medievännerna. Som journalist har du en plikt att vara objektiv, sanningsärlig.
I mångt och mycket finns det större möjlighet och självklart en större risk att genom sociala medier som bloggar, facebook osv kränka folks rättigheter och deras integritet. Ingen har väl undgått någon form av smutskastning som sker mellan bloggare som Blondinbela, Kissie och liknande kända bloggerskor, detta i sig är ett sätt för dom att få mer läsare, att provocera fram intresserade. Men även mellan kollegor i journalistyrket har smutskastning förekommit.
På ett sätt har sociala medier skapat en form av möjlighet att uttrycka sig utanför ramarna av vad som har varit regelrätt. Vi har Markus Birro som gärna väljer att smutskasta Robert Laul i sin blogg, och självklart får det gensvar och ett "bloggkrig" med påhopp är igång. Om detta är för att de arbetar för rivaliserande tidningar(Expressen och Aftonbladet) eller för att de helt enkelt inte tål varandra är det ingen som riktigt är hundra procent på. Samtidigt kan jag tycka att det är helt okej för dessa herrar att utanför sitt yrke, i sina egna bloggar, fritt få uttrycka sig om saker och ting, så länge de sköter sitt jobb som journalist professionellt.
Det skapar en möjlighet för människor att få uttrycka sig och det i grunden är bra, det spelar på vår lag och rätt om yttrandefrihet. Även om det finns folk som tar sina bloggar och sidor över gränsen finns det samtidigt mycket bra att hämta ur dessa sociala medier. Det är en ny sorts skrivande. En ny sorts maktskapande. Bloggare har fått mer och mer utrymme i medierna. Som nämnt ovan är dessa kändisbloggare experter för att få pr och plats i rampljuset. Hur annars skulle Blondinbella ha kommit med i något som Let´s Dance som ändå får betraktas som stort i svenska ögon mätt då hon är med i samma program som Gudrun Schyman, som nog ändå borde ha en mycket högre status?
Det viktigaste i det här läget blir att hålla isär journalistik som professionellt yrke och journalistik som skrivande i nya sociala medier. En journalists roll ska ändå vara att förmedla händelser, betrakta, betrakta och granska. Bloggar och andra sociala medier blir mer av personliga ting där vi kan häva ur oss mer kraftiga uppseendeväckande kommentarer och påståenden.
På ett sätt känner jag att jag kanske pratar emot mig själv nu, men som journalist ska du kanske vara medveten om att de du skriver i din blogg förmodligen får en helt annan betydelse för andra än om det är en så kallad "kändisbloggare" som skriver det. På det viset kan det vara fel av journalister som Laul och Birro att smutskasta varandra då det kan skapa frågetecken för vissa konsumenter om deras professionella texter, finns det någon trovärdighet i dom, eller ska man ta deras texter i tidningen med en nypa salt?
Som det märks är jag väldigt klyven i denna fråga eftersom jag på ett sätt finner det otroligt intressant när två sportjournalister med ett enormt fotbollskunnande väljer att prata ner varandra samtidigt som jag kan känna att det inte är helt rätt att syssla med det, då yrket på ett sätt ändå följer med dig hem som journalist när arbetsdagen är över.
Journalistiken måste få leva vidare i den form den har levt. Den ska absolut bibehålla den form vi har sett tidigare. Allt för att helt enkelt hålla ett avstånd till de nya sociala medierna och dess fria tyglar i skrivandets väg. Vi måste behålla avståndet mellan professionellt skrivande och de nya sociala medierna.
fredag 4 juni 2010
torsdag 6 maj 2010
Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?
Att uppmärksamma vissa enskilda personer tycker jag verkar lite trångsynt. Det finns garanterat flera personer som sitter i samma situation men får de någon hjälp? Nej. Det går till den enskilde individen som har lyckats få sin röst hörd i media.
Det känns även som att medias makt här blir alltför stor. Självklart har medias inblandning något att göra med Annika Östbergs straff. Samma gäller Mehdi Gezali. Detta sättet att skapa ett tryck mot regeringar är självklart en bra idé men ingenting som, i mina ögon en journalist ska hålla sig sysselsatt med.
Genom att kampanja för en enskild person eller sak tar vi ställning. Vår objektiva syn blir direkt ifrågasatt och trovärdigheten på senare arbeten kan mycket väl sjunka. Nu är det svårt att alltid hålla en objektiv syn. Till viss del är vi alla vinklade åt något håll, det är otroligt svårt att hålla tillbaka.
Jag tänker på de otaliga gånger man läst i tidningar om asylsökande som har det tufft, de är på väg att bli hemskickade till ett land som vill ta deras liv. Detta är också något som hör ihop med det första jag skrev. Vad händer med de andra asylsökande som har exakt samma problem? Ingen hörsammar deras önskan.
Däremot kan jag tycka att det kan vara en bra sak att använda sig av kampanjjournalistik om det sträcker sig över en större grad och berör mer än en person åt gången. Kanske beröra asylpolitikens roll i sin helhet istället för att använda sig av en enskild individ eller familj, hur bra story det än blir av det.
Sen har vi även kampanjjournalistiken som ibland kan te sig efter dåliga mästerskap i t.ex. ishockey och fotbollen. Kraven på att förbundskaptenen ska gå är alltid stor efter ett nederlag, Englands press är otroligt duktiga på denna sorts häxjakt och kan få den mest inbitne att storkna. Svennis och Steve Mclaren har båda fått känna på dess eld och hatkampanjer. Då är också England ett av världens mest kräsna land vad det gäller fotboll, icke att förglömma.
Aftonbladet och Expressens sportdelar brukar även de vara hårda och snabba med att starta upp sådana kampanjer, vare sig de är bra eller dåliga. Nu senast är det Bengt-Åke Gustafsson som fått smaka. Detta i sig är inget i närheten så stort som Annika Östberg eller Dawit Isaak.
Till sist vill jag säga att en journalist ska göra det han/hon är skolad till att göra. Att berätta en nyhet, granska och bedömma. Inte kampanja. Jag finner kampanjjournalistiken ointressant. Även om det kanske är viktiga saker som tas upp känns det inte riktigt som det en journalist ska skriva om.
Det känns även som att medias makt här blir alltför stor. Självklart har medias inblandning något att göra med Annika Östbergs straff. Samma gäller Mehdi Gezali. Detta sättet att skapa ett tryck mot regeringar är självklart en bra idé men ingenting som, i mina ögon en journalist ska hålla sig sysselsatt med.
Genom att kampanja för en enskild person eller sak tar vi ställning. Vår objektiva syn blir direkt ifrågasatt och trovärdigheten på senare arbeten kan mycket väl sjunka. Nu är det svårt att alltid hålla en objektiv syn. Till viss del är vi alla vinklade åt något håll, det är otroligt svårt att hålla tillbaka.
Jag tänker på de otaliga gånger man läst i tidningar om asylsökande som har det tufft, de är på väg att bli hemskickade till ett land som vill ta deras liv. Detta är också något som hör ihop med det första jag skrev. Vad händer med de andra asylsökande som har exakt samma problem? Ingen hörsammar deras önskan.
Däremot kan jag tycka att det kan vara en bra sak att använda sig av kampanjjournalistik om det sträcker sig över en större grad och berör mer än en person åt gången. Kanske beröra asylpolitikens roll i sin helhet istället för att använda sig av en enskild individ eller familj, hur bra story det än blir av det.
Sen har vi även kampanjjournalistiken som ibland kan te sig efter dåliga mästerskap i t.ex. ishockey och fotbollen. Kraven på att förbundskaptenen ska gå är alltid stor efter ett nederlag, Englands press är otroligt duktiga på denna sorts häxjakt och kan få den mest inbitne att storkna. Svennis och Steve Mclaren har båda fått känna på dess eld och hatkampanjer. Då är också England ett av världens mest kräsna land vad det gäller fotboll, icke att förglömma.
Aftonbladet och Expressens sportdelar brukar även de vara hårda och snabba med att starta upp sådana kampanjer, vare sig de är bra eller dåliga. Nu senast är det Bengt-Åke Gustafsson som fått smaka. Detta i sig är inget i närheten så stort som Annika Östberg eller Dawit Isaak.
Till sist vill jag säga att en journalist ska göra det han/hon är skolad till att göra. Att berätta en nyhet, granska och bedömma. Inte kampanja. Jag finner kampanjjournalistiken ointressant. Även om det kanske är viktiga saker som tas upp känns det inte riktigt som det en journalist ska skriva om.
onsdag 14 april 2010
Blogginlägg C: När blir journalistik fiction?
Jag satte mig ner för att läsa El Choko, Svensken i Bolivias mest ökända fängelse av Markus Lutteman.
Det är inte första gången jag läser den. Och precis som förra gången, liggandes i solstolen i Turkiet för två år sedan slås jag igen av hur fantastiskt välskriven boken är. Varje detalj, varje händelse är fantastiskt beskrivet. Lutteman har lyckats fånga känslan av fängelset San pedros atmosfär. Den vilda och ibland bestialiska naturen och kulturen på fängelset får det att krypa i kroppen. Han har lyckats hitta samspelet mellan fakta och berättande på ett utmärkt sätt när han tar oss med på Jonas Anderssons tid innan, under och efter fängelset. Jag slås åter igen av hur overkligt det känns, hur otroligt annorlunda det kan vara i andra fängelser och länder. Hur vi i Sverige ändå har det underbart bra. Jag förundras över Bolivias statsskick och välfärd, hur de låter sig styras av USA samtidigt som de dansar efter knarkkungarnas pipor. Boken förklarar på ett enkelt sätt det komplexa i Bolivias styre och problem. Det är inte för inte jag ändå känner sympati och medlidande för Jonas i fängelset, trots hans kriminella bakgrund och handlingar.
Att Markus Lutteman skriver om en av de största samhällsproblemen världen har gör boken än mer intressant. Drogkartellernas styrande över Sydamerika och hur dom med lätthet kan frakta knarket vidare med hjälp av lite mutor är skrämmande läsning.
Boken i sig känns ibland mer som skönlitteratur, då händelserna ibland känns för overkliga, det är svårt att förstå att det kan gå till som det gör på San Pedro.
Jag tycker själv att sättet Lutteman skriver på är fascinerande. Han väljer att helt utesluta sig själv från boken och skapar en berättelse. Det gör boken mer intressant och lättare att läsa. I jämförelse med Svensk maffia som skriver med en mer dokumentärliknande stil anser jag att El Choko är den bättre just för att det är lättare att leva sig in i händelserna, känna miljöerna i sitt sinne. Svensk maffia är annars en väldigt bra dokumentärbok. Den återspeglar den undre världen i Sverige på ett riktigt bra sätt och den skildrar de olika grupperna bra. de här sortens böcker finner jag mest läsvärda då de handlar om något verkligt, personligen tycker jag dom är mer intressanta av just den anledningen att det föklarar något som har hänt. Precis som Infiltratören av Lasse Wierup som är liknande till El Choko och McMaffia av Misha Glenny som jag läser nu. Alla är dokumentärer men på olika vis.
Nackdelen med de här böckerna är att du inte helt vet om allt är sanning eller om vissa delar är modiferade till att passa bättre in i handlingen. Man kanske inte ska sträcka sig så långt att man sväljer allt skrivet med hull och hår?
Det är inte första gången jag läser den. Och precis som förra gången, liggandes i solstolen i Turkiet för två år sedan slås jag igen av hur fantastiskt välskriven boken är. Varje detalj, varje händelse är fantastiskt beskrivet. Lutteman har lyckats fånga känslan av fängelset San pedros atmosfär. Den vilda och ibland bestialiska naturen och kulturen på fängelset får det att krypa i kroppen. Han har lyckats hitta samspelet mellan fakta och berättande på ett utmärkt sätt när han tar oss med på Jonas Anderssons tid innan, under och efter fängelset. Jag slås åter igen av hur overkligt det känns, hur otroligt annorlunda det kan vara i andra fängelser och länder. Hur vi i Sverige ändå har det underbart bra. Jag förundras över Bolivias statsskick och välfärd, hur de låter sig styras av USA samtidigt som de dansar efter knarkkungarnas pipor. Boken förklarar på ett enkelt sätt det komplexa i Bolivias styre och problem. Det är inte för inte jag ändå känner sympati och medlidande för Jonas i fängelset, trots hans kriminella bakgrund och handlingar.
Att Markus Lutteman skriver om en av de största samhällsproblemen världen har gör boken än mer intressant. Drogkartellernas styrande över Sydamerika och hur dom med lätthet kan frakta knarket vidare med hjälp av lite mutor är skrämmande läsning.
Boken i sig känns ibland mer som skönlitteratur, då händelserna ibland känns för overkliga, det är svårt att förstå att det kan gå till som det gör på San Pedro.
Jag tycker själv att sättet Lutteman skriver på är fascinerande. Han väljer att helt utesluta sig själv från boken och skapar en berättelse. Det gör boken mer intressant och lättare att läsa. I jämförelse med Svensk maffia som skriver med en mer dokumentärliknande stil anser jag att El Choko är den bättre just för att det är lättare att leva sig in i händelserna, känna miljöerna i sitt sinne. Svensk maffia är annars en väldigt bra dokumentärbok. Den återspeglar den undre världen i Sverige på ett riktigt bra sätt och den skildrar de olika grupperna bra. de här sortens böcker finner jag mest läsvärda då de handlar om något verkligt, personligen tycker jag dom är mer intressanta av just den anledningen att det föklarar något som har hänt. Precis som Infiltratören av Lasse Wierup som är liknande till El Choko och McMaffia av Misha Glenny som jag läser nu. Alla är dokumentärer men på olika vis.
Nackdelen med de här böckerna är att du inte helt vet om allt är sanning eller om vissa delar är modiferade till att passa bättre in i handlingen. Man kanske inte ska sträcka sig så långt att man sväljer allt skrivet med hull och hår?
fredag 19 mars 2010
Blogginlägg B
Etik i medierna.
Det är en väldigt hårfin gräns att balansera på när bedömningen ska göras. Är det rätt att lägga ut bild på personen i fråga, namn och andra personliga uppgifter?
I spelreglerna för press, radio och tv står det att man ska respektera den personliga integriteten och att vara varsam med bilder. Namn och bilder ska övervägas att publiceras om det är till allmänintresse och krävs offentlig belysning. Saker som etnicitet religiösa åsikter ska heller inte publiceras om det ej är nödvändigt och relevant.
Det här är riktlinjer som är väldigt svåra att tyda vad det gäller rätt och fel när det väl kommer till krita. Att inte kolla upp fakta som aftonbladet i fallet med Ronaldinho är ren lathet och publicering av texten helt galen. Appropå fallet med Engla vet jag inte om Hadenius har rätt i sin teori om att tidigare publicering hade kunnat stoppa ett mord. Eller om det har en förebyygande verkan att publicera namn och personuppgifter. Det blir svårt att veta när man ska publicera uppgifterna för att inte skapa oreda.
Det som är relevant för nyheten och om det är något som allmänheten har ett behov, ett måste av att veta är något som måste vägas mot varandra i varje svår situation.
Man kan diskutera länge och väl om aftonbladet gjorde rätt som publicerade detaljer kring de misstänkta männens religiösa bakgrund i samband med mordet på en homosexuell man. Är det viktigt här att skriva att mannen var homosexuell? Fanns det fakta om att det verkligen var ett hatbrott med religiös inblandning vid den tidpunkten?
Jag skulle vilja påstå att de tidningar som i det här fallet valde att publicera att en av männen var aktiv på en blogg men valde att utelämna religiösa kopplingar, för tillfället gjorde rätt. De valde att vänta och se om det verkligen stämde att det var ett hatbrott eller ej, och för att sedan om så var fallet publicera det då. Men just balansgången i denna gråzon är som tidigare nämnts otroligt svår att gå.
Det är en väldigt hårfin gräns att balansera på när bedömningen ska göras. Är det rätt att lägga ut bild på personen i fråga, namn och andra personliga uppgifter?
I spelreglerna för press, radio och tv står det att man ska respektera den personliga integriteten och att vara varsam med bilder. Namn och bilder ska övervägas att publiceras om det är till allmänintresse och krävs offentlig belysning. Saker som etnicitet religiösa åsikter ska heller inte publiceras om det ej är nödvändigt och relevant.
Det här är riktlinjer som är väldigt svåra att tyda vad det gäller rätt och fel när det väl kommer till krita. Att inte kolla upp fakta som aftonbladet i fallet med Ronaldinho är ren lathet och publicering av texten helt galen. Appropå fallet med Engla vet jag inte om Hadenius har rätt i sin teori om att tidigare publicering hade kunnat stoppa ett mord. Eller om det har en förebyygande verkan att publicera namn och personuppgifter. Det blir svårt att veta när man ska publicera uppgifterna för att inte skapa oreda.
Det som är relevant för nyheten och om det är något som allmänheten har ett behov, ett måste av att veta är något som måste vägas mot varandra i varje svår situation.
Man kan diskutera länge och väl om aftonbladet gjorde rätt som publicerade detaljer kring de misstänkta männens religiösa bakgrund i samband med mordet på en homosexuell man. Är det viktigt här att skriva att mannen var homosexuell? Fanns det fakta om att det verkligen var ett hatbrott med religiös inblandning vid den tidpunkten?
Jag skulle vilja påstå att de tidningar som i det här fallet valde att publicera att en av männen var aktiv på en blogg men valde att utelämna religiösa kopplingar, för tillfället gjorde rätt. De valde att vänta och se om det verkligen stämde att det var ett hatbrott eller ej, och för att sedan om så var fallet publicera det då. Men just balansgången i denna gråzon är som tidigare nämnts otroligt svår att gå.
fredag 19 februari 2010
nyhetsvärdering
Nyhet 1
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6641311.ab
Öppnar upp Aftonbladets hemsida och det första som slår emot mig, som så många gånger förr på sistone. Högst upp ligger en nyhet om katastrofen i Haiti, en fruktansvärd händelse som har berört världen över. Nu är det Carola det handlar om, och hennes försök att hjälpa till, om än på ett väldigt tarvligt sätt. Det trycks stort och hårt på presenten hon ger sitt fadderbarn. Det beskrivs noga att han är hungrig, fattig, behöver nya kläder och hur han tvingats sluta den skola Hoppets stjärna sponsrar. Carola ger Edens(fadderbarnet) en hugo boss parfymflaska. Nyheten känns relevant och aktuell då den berör oss, många är vi som lider med Haitis befolkning. Den får också extra uppmärksamhet då det är en svensk kändis inblandad. Mattias Carlsson använder starka ord när han beskriver Edens tillvaro vilket gör det än mer gripande och oförståeligt varför han får en parfymflaska och vi känner empati för honom. Katastrofer och bedrövelser har och är i vidare utsträckning en större nyhet än en positiv sådan. Kändisar som gör bort sig är också något som vi "vanliga människor" gärna gottar oss i, skadeglädjen har en stor vilja bland folket, även om det kanske inte erkänns av alla.
Nyhet 2
http://vf.se/Nyheter/Varmland/Tre-ar-for-overfallsvaldtakt-100219.aspx
På Värmlands Folkblads förstasida dyker rubriken upp: Tre år för överfallsvåldtäkt. Ord som våldtäkt och överfall är kraftiga. Tillsammans blir de än mer betydelsefulla. Det intresserar läsaren att klicka sig in på artikeln. Den har en stor närhet till lokalbefolkningen, speciellt i Värmland då händelsen utspelade sig i Karlstad, Wåxnäs. Det är en väldigt tragisk händelse som utspelat sig i Karlstad, och även som i förra nyheten känner läsaren här empati för offret. Åldersskillnaden gör det också intressant att läsa, det blir än mer obehagligt att något så hemskt kan hända i närheten av där du bor. Samtidigt som det är skönt att få ett avslut och upprättelse på en händelse som det här verkar vara, för folk som har följt förloppet.
Det här är en klassisk nyhetsartikel, objektiv och informationsrik. Läsaren fastnar först och främst av rubriken då den är slående och kraftig. Som tidigare nämnt är artikeln geografiskt begränsad, till Värmland och framförallt Karlstad. Då det rör sig om en 15årig flicka som är den drabbade blir det än mer sorgligt och visar här också tydligt att negativa händelser får mer plats än positiva, och anses vara större nyheter, precis som den första nyheten.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6641311.ab
Öppnar upp Aftonbladets hemsida och det första som slår emot mig, som så många gånger förr på sistone. Högst upp ligger en nyhet om katastrofen i Haiti, en fruktansvärd händelse som har berört världen över. Nu är det Carola det handlar om, och hennes försök att hjälpa till, om än på ett väldigt tarvligt sätt. Det trycks stort och hårt på presenten hon ger sitt fadderbarn. Det beskrivs noga att han är hungrig, fattig, behöver nya kläder och hur han tvingats sluta den skola Hoppets stjärna sponsrar. Carola ger Edens(fadderbarnet) en hugo boss parfymflaska. Nyheten känns relevant och aktuell då den berör oss, många är vi som lider med Haitis befolkning. Den får också extra uppmärksamhet då det är en svensk kändis inblandad. Mattias Carlsson använder starka ord när han beskriver Edens tillvaro vilket gör det än mer gripande och oförståeligt varför han får en parfymflaska och vi känner empati för honom. Katastrofer och bedrövelser har och är i vidare utsträckning en större nyhet än en positiv sådan. Kändisar som gör bort sig är också något som vi "vanliga människor" gärna gottar oss i, skadeglädjen har en stor vilja bland folket, även om det kanske inte erkänns av alla.
Nyhet 2
http://vf.se/Nyheter/Varmland/Tre-ar-for-overfallsvaldtakt-100219.aspx
På Värmlands Folkblads förstasida dyker rubriken upp: Tre år för överfallsvåldtäkt. Ord som våldtäkt och överfall är kraftiga. Tillsammans blir de än mer betydelsefulla. Det intresserar läsaren att klicka sig in på artikeln. Den har en stor närhet till lokalbefolkningen, speciellt i Värmland då händelsen utspelade sig i Karlstad, Wåxnäs. Det är en väldigt tragisk händelse som utspelat sig i Karlstad, och även som i förra nyheten känner läsaren här empati för offret. Åldersskillnaden gör det också intressant att läsa, det blir än mer obehagligt att något så hemskt kan hända i närheten av där du bor. Samtidigt som det är skönt att få ett avslut och upprättelse på en händelse som det här verkar vara, för folk som har följt förloppet.
Det här är en klassisk nyhetsartikel, objektiv och informationsrik. Läsaren fastnar först och främst av rubriken då den är slående och kraftig. Som tidigare nämnt är artikeln geografiskt begränsad, till Värmland och framförallt Karlstad. Då det rör sig om en 15årig flicka som är den drabbade blir det än mer sorgligt och visar här också tydligt att negativa händelser får mer plats än positiva, och anses vara större nyheter, precis som den första nyheten.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
